mattias petersson – composer

ström reviews

Gunilla Brodrej’s blog 2006-04-29

Det var diplomkonsert på Fylkingen i går. Efter nio års studier är Mattias Petersson fullfjädrad kompositör.
Man var lite grand i händerna på honom.
När det var slut kunde han bara knäppa med fingrarna och skicka ut publiken i livet, färdighypnotiserade.

När “Diswalzing qwomb” plötsligt slutade och ljuset tändes klockan 22.30 kunde jag knappt resa mig. Inte K heller.
Det var inte helt olikt känslan efter orgasm.
Jag har faktiskt ingen aning om verkets tillblivelse, konstruktion.

Jag måste verkligen ta den där kursen på EMS.
Den avslutande “qwomben” skickade ett trumljud runt rummet så att K kände sig som om hon varit inuti trumman och jag under ruset av lustgas på förlossningen.
Men vi tar det från början.

Begåvade problemelev nummer två heter Mattias Petersson och verkar blyg och sitter på lördagskvällen längst fram inne på Fylkingen, ensam med sitt equipment och sin laptop. Raka motsatsen till det mindre myller av kammarmusiker som krävdes för Idas konsert. Bakom Mattias P sprakar Fredrik Olofssons svartvita video organiskt med musikflödet. Lite som att stirra på ljudvågssbilden på radion mångfaldigad till en danstrupp av hattifnattar mitt i natten. Streckkoder på speed, en dansande resårbotten i genomskärning, ett ovanligt starkt norrsken. Det förändras hela tiden med musiken. “Ström” – pågår i 45 minuter, och har mer form och kropp än jag är van vid från mer chockartade ljudresor på Fylkingen och annorstädes, för att inte tala om all slumpartad ljudkonst av omuskaliska konstnärer. Usch.

Petersson kan sin kontrapunkt, var så säker.
Ström är det färgrika knittrande och svirrande groove som borde finnas inuti ett ställverk om man vågade gå in och se efter. Ett tag blir jag bryskt återtagen till verkligheten, det är när ljudet snurrar runt i ett gnisslande inferno som påminner om vår centrifug. Skillnaden är att det här är poesi – det närmaste man kan komma en symfonisk dikt som är en kärleksförklaring till elektricitet.
Sedan följer “Flooodlight” – ack alla dessa sorgsna svenska män under orange gatlykta på regnvåt nattasfalt. Garagenedfart. Dåligt väder. Pulsen bryts, slamret spricker upp och ett durackord anas, det låter elgitarr, det välbekanta lilla vanliga känns supervackert. Man blir rörd.
Chopin, varifrån kom du? Och i sällskap med Kate Bush?
Jag är inte färdig.
Men jag måste försöka sova.
Kan man det på en överdos Petersson?

 

Johanna Paulsson in the essay “Musik, oljud, tystnad”, Dagens Nyheter, 2006-06-07

För någon månad sedan gav Mattias Petersson en sprakande diplomkonsert på Fylkingen där han hade valt att fritt förhålla sig till elektricitet. Stycket “STRÖM” var en minimalistisk 45-minuterstripp som i samverkan med Fredrik Olofssons videoprojektion gav känslan av att befinna sig inuti en högspänningsledning. Greppet är inte nytt men likväl intressant. Om förra sekelskiftets tonsättare fogade samman tonerna för att frambringa ljudet av järnverk och lokomotiv, skapas det vid dagens musikhögskolor kompositioner som efterliknar den allra minsta, energigivande beståndsdel som har satt såväl moderna industrier som 1900-talets musikaliska maskinverk i rörelse. Cirkeln är sluten med knaster och brus mot strömmen i gränslandet mellan oljud, tystnad och elektronisk musik.

 

Thomas Millroth in soundofmusic.nu, 2009

Verket är både komplicerat och lätt att beskriva. Det är ett samarbete mellan tonsättaren Mattias Petersson och videofilmaren Fredrik Olofsson. Första delen är ungefär en kvart, andra delen, uppdelad i kortare bildsekvenser, varar dubbelt så länge. “Ström” är skapat för fem högtalare, live elektronik och dito video. Bilderna hänger direkt samman med ljudet. Fem linjer skapas och de liknar kort och gott elektriska vågor, som rör sig i olika hastighet och med skilda intensiteter. Detta har betydelse. Åhöraren tänks sitta omgiven av högtalarna. Tanken är att upplevelsen av elektricitet skall överföras via ljudet till lyssnarna. En stark fysisk upplevelse skapas och ljudet snurrar runt våra öron. Nya effekter uppstår, då ljudet möter den verkliga spänningen och den statiska elektriciteten i högtalarsystemet. Ideala framförandet är förstås live, där man lyssnar och upplever tillsammans med många andra.

Det är ett fantastiskt verk att höra, ett sådant, där jag frågar mig hur det egentligen går till. Jag läser i konvolutet, som förklarar, men ändå förstår jag inte helt. Och behöver väl inte heller. Det borde räcka med själva upplevelsen. Och den är stark. Hypnotisk. Förförisk. Ljudvågorna dirrar och dansar som ystra streckkoder på rymmen. Ett slags dansare som reagerar på den virvlande musiken.

Verket Ström har en stark form, tvingande puls, och, som sagt, en rent fysisk utstrålning. Resultatet är vad man kan kalla groove. Det driver på med den styrka den medvetne tonsättaren innehar. Och ibland lyckas förmedla. Hantverk alltså, grundläggande kunskaper.

Ljudkonst eller inte? Nja, nog är det mer än bara vanligt brus och knaster, när någon närgånget smeker ett utsnitt ur verkligheten. Det här är en komposition, som handlar om elektricitet. Ljudpoesi, om man så vill. Det problematiska med den här typen av verk brukar ju vara realismen. Eller klockartron på och förtjusningen i densamma. Som ett slags garant för verket. Nu skall jag säga att jag bara lyssnat på Ström på hemanläggning, och skulle gärna ha varit med på uppförandet på Fylkingen under optimala förhållanden. Kanske jag därför missar en och annan fysisk upplevelse. Men för mig blir just de sensationerna problematiska. Svindel är underbart. Men inte helt nödvändigt i konsten. Just förmågan att filtrera, destillera, omsätta och reflektera är viktiga och de förutsätter inte realism och avbildning av verkligheten. Det som är kvar av Ström blir för mig inte sensationen utan kompositionen.

 

Anna Nyman in Tidningen Kulturen, 2009-11-20

Intelligent spänning

Det är i ordets rätta bemärkelse som man i den fyrtiofem minuter långa produktionen “Ström”, skapad av Mattias Petersson och Fredrik Olofsson, kan tala om spänning. Produktionen beskrivs som ett försök att öppet närma sig elektriciteten. “Ström” tar sig uttryck i form av fem högtalares elektromagnetiska kamp om makten över de spelade ljuden. “Sine waves and noises rotate at breakneck speed around the listeners, try to charge them with static electricity, and, as an ultimate goal, even make them levitative.”

De olika partierna i produktionen avlöser smidigt varandra. Inga tystnader uppstår. De olika partierna bör, menar skaparna, ses som olika “levels of high voltage”. Successivt ökar intensiteten i händelserna och kampen tätnar.

Sakta närmar sig intensiteten klimax, vilket får det hela att till viss del likna en berättelsens dramaturgiska båge. På så sätt presenteras en dramaturgi utifrån någonting som vi vanligtvis varken kan se eller höra – eller som vi varken lagt märke till eller tagit någon notis om.

Den mänskliga handen har visserligen fört in de olika elementen, men dessa element får själva skapa sin dramaturgi och utvecklingsbana. På så sätt blir produktionen en kvalitativt undersökande produktion i form av ett slags mätning och ett experiment. För den enkla människan, som aldrig studerat världens mindre beståndsdelar med blotta örat och ögat, är det som om man här kommer ett steg närmare den osynliga världen. Det är som om skaparna med sin produktion förmår öppna en annan dimension av verkligheten, som om de lät åskådaren titta in i ett gigantiskt mikroskop.

I introduktionstexten säger man sig på ett artistiskt sätt ha velat undersöka ström. På ett artistiskt och intelligent sätt har denna undersökts och det framkommer i denna produktion hur fundamental strömmen är och hur lik dess kamp ter sig stora delar av resultatet inom den elektrifierade musiken.

Få konstnärliga projekt och undersökande verk har förmågan att sluka åhöraren så totalt som denna produktion förmår göra. Det är som om det ligger en sanning dold i kampen. Det är som om dessa vågor förmår säga någonting högst väsentligt om den konkreta, synliga och hörbara värld som vi lever i utan att vi varken ser eller hör den. Vid genomlyssningen av “Ström” är det som om det hos åhöraren skapas ett skrikande behov av att leta efter den borttappade människosjälen.